Pääasia-podcast om arbetslivet

Klaus Kuhanen fick sparken för ett år sedan och bearbetar det fortfarande

I Mehiläinens serie Pääasia-podcast om arbetslivet diskuteras fenomen kopplade till arbetslivet tillsammans med experter och företagsgäster. I serien förs en öppen diskussion om ledarskap och chefsarbete samt om arbetslivets förändring. I detta avsnitt gästas företagspsykolog Kimmo Haapanen av frilansskribenten Klaus Kuhanen. I avsnittet diskuteras hur det är att få sparken. Vilka känslor väcks av att bli uppsagd? Och hur borde man förhålla sig till känslor av misslyckande och skam?

Klaus Kuhanens sista arbetsplats blev posten som verkställande direktör. Efter drygt tjugo år som verkställande direktör blev Kuhanen uppsagd från denna uppgift.

”Enligt min åsikt är det bra för en verkställande direktör att alltid vara beredd på att arbetsuppgifterna kan upphöra”, säger Kuhanen.

”Den där uppsägningen föregicks av en period på några månader, då det började bli tydligt att affärerna inte går som de borde. Känslan av att få sparken blev mer påtaglig än någonsin tidigare.”

För ett år sedan träffade Kuhanen sin chef, som framförde nyheten om uppsägningsbeslutet. Senare har han skrivit om sin uppsägning i sin blogg Potkut.com. På uppsägningsdagen stormade det av många slags känslor i sinnet. Mötet med chefen kändes spänt i förväg, men efter uppsägningssamtalet infann sig ett lugn i både kropp och själ.

”Jag tror att det är en personlighetsfråga. Jag har även tidigare i livet märkt att min första reaktion i en sådan unik situation är lugn. Starkare reaktioner brukar vanligtvis komma lite senare, efter några dagar.”

Före uppsägningen hade Klaus Kuhanen hunnit med en över 40 år lång yrkeskarriär, som innehållit många utmanande situationer. En sådan arbetserfarenhet hjälpte också till att se uppsägningen som en sak man i slutändan kommer att klara av.

Att få sparken är en speciell livskris

I människolivet ingår utmanande livssituationer och även obehagliga överraskningar. Klaus Kuhanen märkte efter sin uppsägning att han tidigare i mycket liten utsträckning hade bearbetat livshändelser som väckt svåra känslor. Han hade haft för vana att försöka låta bli att tänka på förluster eller besvikelser, och sträva alltför snabbt vidare.

I det ögonblick han fick sparken hade han emellertid utrymme och resurser att hantera tankarna som det väckte. Nu, ett år senare, tycks processen fortfarande pågå.

”Det känns som om detta arbete fortfarande fortsätter. Hur länge till – det vet jag inte.”

En uppsägning är en plötslig förändring även för de andra medlemmarna i arbetsgemenskapen. Kuhanen berättar hur olika personligheter i den egna arbetsgemenskapen trädde fram i det ögonblick då hans uppsägning tillkännagavs under ett gemensamt möte. För en del verkade nyheten inte betyda någonting, medan vissa till och med kunde gråta.
De bestörta arbetskamraterna hade ett stort behov av att få prata med den uppsagda ledaren.

”Av någon orsak valde jag tröstarens roll. Ingen kom för att trösta mig, utan jag tröstade tvärtom människorna med att livet går vidare”, berättar Kuhanen.

Det var lätt att berätta om uppsägningen för de närstående, eftersom Kuhanen utöver sina glädjeämnen även var van vid att dela sina sorger med familjen. Överraskande nog gratulerade det äldsta barnet sin uppsagda pappa. Kuhanen berättar att han först inte förstod gratulationen, men senare har insett att uppsägningen också var en lyckosam puff i en ny riktning.

”Jag upplevde att det var viktigt att berätta för nära och kära i ett ganska tidigt skede. Jag tänkte att ju öppnare och snabbare jag berättar om det, desto mindre risk att det kapslas in inom mig. Uppsägning har vissa traumatiska drag, så jag ville absolut inte sluta mig kring det hela.”

Arbetet kan i smyg bli ens identitet

Nöd, skam, identitetskris och en känsla av misslyckande. Sådana känslor började fylla Klaus Kuhanens sinne några dagar efter att han fått sparken. Även om Kuhanen vanligtvis var pratsam och redan hade kunnat prata om uppsägningen med några av sina vänner, tog starka känslor över i nästa stund och orden fastnade i halsen.

Ju närmare relation man har till sitt arbete, desto starkare känslor kan motgångar i arbetslivet väcka. Det är vanligt att den som hamnat i eller sökt sig till en ledarroll är en anställd för vilken arbetet på många sätt är viktigt.

”Jag hörde till den gruppen som har identifierat sig till 110 procent med sitt arbete. Jag upplevde att det förutom ett arbete var min käraste hobby.”

Klaus Kuhanen presenterade sig till exempel ofta för nya människor genom sitt arbete. Nu har Kuhanen dock börjat ifrågasätta om arbetet ändå var det absolut viktigaste för honom. Han har börjat se många andra sidor och drag hos sig själv än bara en bra verkställande direktör.

Klaus Kuhanen har skrivit och pratat offentligt om sin uppsägning och därmed fått möjlighet att diskutera ämnet med andra uppsagda. Mötena har fått Kuhanen att fundera på varför så många tar en uppsägning så personligt. Det är trots allt ett skede som drabbar mångas yrkeskarriär.

”Att få sparken är ändå en helt normal, viktig del av arbetslivet. Om det upplevs så tungt – vilket även jag har upplevt – borde man då jobba lite med det.”

En uppsägning av en verkställande direktör är alltid förknippad med ett misslyckande. Detta kan skapa en stark känsla av skam när man inte når framgång i ett arbete som är viktigt för en själv. Kuhanen påminner dock om att ingen undgår misslyckanden i livet. Precis som efter andra misslyckanden är det enda alternativet efter att ha fått sparken att hantera saken och gå vidare.

En uppsägning kan till och med orsaka depression

Efter att ha fått sparken bestämde sig Klaus Kuhanen för att grundligt bearbeta de känslor som uppsägningen väckt. Han började skriva om sina erfarenheter och publicerade under de första sex månaderna varje vecka en ny text på sin blogg som behandlade ämnet.

”Jag är sådan att jag kan fundera på saker hur mycket som helst. Men världen börjar konkretiseras först när jag sätter tankarna på pränt.”

När man återhämtar sig efter att ha fått sparken förbättras måendet inte nödvändigtvis spikrakt från besvikelse och rädslor till det bättre. Det är vanligt att obehagliga känslor återkommer efter lättare perioder och att man måste bearbeta dem många gånger. Kuhanen berättar att han blev förskräckt när han sökte information och fann att en uppsägning till och med kan orsaka depression.

”Jag tänkte att jag minsann inte tänker bli deprimerad av en sådan här sak. Men sedan märkte jag att det fanns sådana drag även hos mig, vilket överraskade både mig och min omgivning. Sådana skuggor i sinnet hade inte synts hos mig tidigare. Men de finns i oss alla.”

Att bearbeta de dystra tankarna lärde Kuhanen att det hade varit onödigt att vara rädd för depression. Även svåra känslor gick att bearbeta och så småningom ersattes de också av välbekanta, lättare tankar.

I svåra stunder bär de sociala relationerna den uppsagda. Kuhanen märkte att fikastunderna och lunchträffarna från arbetsvardagen inte upphörde trots att arbetet tog slut. Han säger att inbjudningarna till fika har varit en fin gest från vänner och bekanta, som har gett honom enormt med stöd och glädje.

En lyckoträff

Att bearbeta känslorna som väckts av uppsägningen har nu tagit ett år för Klaus Kuhanen, och han känner sig fortfarande inte helt färdig med saken. Uppsägningen väcker fortfarande funderingar.

I höst hade Kuhanen möjlighet att gå i pension och han tog chansen. Att gå i pension känns också som ett avsked, precis som att få sparken.

”Jag tar mitt liv en dag i taget och funderar på vad det egentligen innebär att vara pensionär nu.”

För närvarande saknar Kuhanen inte arbetslivet. Den nya känslan har också varit förvirrande, eftersom han länge trodde att hans arbete var en av de viktigaste sakerna i livet. På arbetet kände han att han var som bäst. Nu har det i stället kommit tid att hitta sig själv och sina andra styrkor.

”Om jag inte hade fått sparken, hade jag säkert kört på i många år till. Och nu befinner jag mig plötsligt i en situation där jag inte alls längtar tillbaka till arbetslivet. Tvärtom. Förnuftet säger att du har fyrtio års arbetserfarenhet, ta vara på den, men hjärtat säger något helt annat.”

Varpu Hintsanen är glad över att hon valde att prata öppet om förlusten av sitt barn

I serien Mehiläinens podcast Pääasia om arbetslivet diskuteras fenomen relaterade till arbetslivet tillsammans med experter och företagsgäster. I serien förs en öppen diskussion om ledarskap och chefsarbete samt förändringar i arbetslivet. I det här avsnittet gästas företagshälsovårdspsykologen Miia Rautiainen av den psykiatriska sjukskötaren, mentalcoachen och influencern Varpu Hintsanen. I avsnittet diskuteras de förväntningar på arbetslivet som någon som upplevt en förlust kan ha. Varpu Hintsanen hjälper personer som upplevt förlust genom sitt eget företag, och är också själv en mamma som har förlorat sitt barn.

En förlust kan innebära att man förlorar sin egen hälsa eller en närstående. Stora förluster i livet är betydligt mer sällsynta än andra olika svårigheter och utmaningar, såsom stress eller positiva livsförändringar. Men när man tvingas möta en förlust påverkar den i hög grad både det egna personliga livet, närståendes liv och arbetslivet.

Varpu Hintsanen har arbetat bland annat med barn, unga och familjer som psykiatrisk sjukskötare i över tjugo år. De senaste fyra åren har Hintsanen sysselsatt sig själv som företagare. Hon föreläser på arbetsgemenskaper om känslo- och mentalfärdigheter.

”Förutom att jag är en yrkesperson inom psykiatrin är jag också en mamma som har förlorat sitt barn. Många kan säkert relatera till att det ibland inte behövs mer än en enda mening för att livet ska förändras. För mig var det den meningen på barnakutmottagningen vid Tays, när läkaren sade att mitt barn har en svårbehandlad cancer”, berättar Hintsanen.

Hintsanen blev närståendevårdare för sin femåriga dotter samma dag. Följande dag började Hintsanen ordna upp sina arbetsärenden. Sjukhuspersonalen bad henne förbereda sig på att barnets vård skulle bli långvarig. Hintsanen hade inget annat alternativ än att ringa sin chef och berätta att det ännu inte gick att säga något om tidpunkten för återgång till arbete – men att det skulle ta lång tid.

”Situationen var omtumlande och chockerande även för min chef, och väckte känslor hos henne. Hon tog genast tag i saken och sade att hon ordnar allt på jobbet. Jag kände omedelbart att jag bemöttes med empati och att människorna fanns där i tankarna. Jag behövde inte känna skuld över att ha lämnat mina kollegor i sticket.”

Arbetsgivaren hjälper genom att ge möjlighet att glömma kalendern

Varpu Hintsanen var borta från arbetslivet i tre år. Under den här tiden fungerade hon som sitt barns närståendevårdare. Hintsanen minns hur läkaren som vårdade hennes barn i samband med att behandlingen inleddes uppmanade Varpu att glömma sin kalender. När man behandlar en allvarlig sjukdom följer man inget annat än vårdplanen och barnets mående – allt annat var man nu tvungen att glömma.

”Den moderna människan är van vid att schemalägga allt. Vi schemalägger arbetsdagar, men utöver det även fritid, hobbyer, helger och semestrar. Bara det var en stor förändring, att man aldrig kunde veta vad som skulle hända härnäst. När jag vaknade på morgonen kunde jag inte längre veta om vi skulle vara hemma på kvällen eller om vi var tvungna att åka till avdelningen.”

När ett barn är sjukt förlorar föräldrarna på många sätt kontrollen över familjens vardag. Arbetsgivare kan stödja sin anställda i situationen genom att ge möjlighet att släppa kalendern. Det är bra att tydligt kommunicera till den anställda att alla saker på arbetsplatsen nog ordnar sig under dennes frånvaro. Chefen bör också ta ansvar för att hålla kontakt med den anställda och stämma av dennes situation.

Varpu Hintsanen säger att det hon som influencer i sociala medier får allra mest frågor om är hur man bäst reagerar på en kollegas eller närståendes svåra situation. Hon påminner om att det är naturligt att man mitt i en stor sorg inte vet vad man ska säga. Det kan man också säga högt till den närstående.

”När vi känner empati vill vi ofta säga något som lindrar eller rättar till situationen. Men det finns situationer, som en allvarlig sjukdom eller döden, som inte går att rätta till. Man måste acceptera att det inte alltid finns [ord]. Man kan säga högt att ’jag vet inte vad jag ska säga nu, men jag är så ledsen’. Det räcker”, säger Hintsanen.

Öppenhet om den egna krisen hjälper till att spara resurser

När Varpu Hintsanen tvingades möta sitt barns allvarliga insjuknande var det självklart för henne att hon ville tala öppet om det. En tidigare livskris, en skilsmässa, hade gett henne erfarenheten att det bara tog energi i onödan och lämnade henne ensam om hon dolde en utmanande livssituation.

”Jag hade låtsats vara hurtig och tänkt att man måste hålla masken oavsett situation. När jag skilde mig från mina barns pappa var det viktigt för mig att ingen såg hur dåligt jag mådde. Det kanske behövs till en början, men den rollen fastnar man lätt i.”

Hintsanen beskriver hemlighållandet som en ’klara-av-allt-pansar’ som visserligen skyddar mot obehagliga kommentarer eller råd, men som inte heller släpper igenom andra människors medkänsla och hjälp. Hintsanen var säker på att hennes krafter inte skulle räcka till för att dölja situationen när barnet var sjukt. Hon skrev ett inlägg på sociala medier där hon öppet berättade att hon inte vet vad som kommer att hända härnäst i hennes och hennes familjs liv. Dessutom meddelade hon att hon inte är tillgänglig, utan svarar i telefon endast när hon orkar.

I en belastande livssituation kan ett tydligt sättande av egna gränser samt öppenhet hjälpa till att reglera resurserna. När man vågar tala om sin egen kris ger man också människor en möjlighet att hjälpa och stödja.

”Nu när jag har erfarenhet av två stora livskriser är jag glad över att jag den här gången valde annorlunda. Allt blev mycket lättare efter det”, säger Hintsanen.

I arbetsgemenskaper är det viktigt att förstå att sorgen aldrig försvinner

I juni 2019 avled Hintsans barn i cancer. Hintsanen ser nu på sorg och sörjande på ett annat sätt än förut. ”Jag skriver inte under begreppet sorgetid på något sätt. Sorgen har ingen bestämd tid.”

Hintsanen säger att människor tyvärr alltför ofta uppfattar sorg som något man kommer över. Hon anser dock att det är viktigt att arbetsgemenskaper förstår hur sorgen följer den som upplevt en förlust under resten av dennes liv. I vardagen dyker minnesväckande smaker och dofter upp, och årets gång påminner om tidigare jular och semestrar.

Sorg är en individuell upplevelse som man inte kan prestera sig igenom. Att förstå sorgens olika skeden kan vara till hjälp när man bearbetar en förlust, men på samma sätt är det också viktigt att tillåta sorgens individualitet. När återgång till arbete efter en förlust eller en närståendes begravning väntar, är det viktigt att modigt göra saker på sitt eget sätt och utan press att bete sig eller agera som andra i en motsvarande situation.

Varpu Hintsanen tyckte att det kändes viktigt att i stället för en begravning få ordna en minnesfest över barnets liv. På festen klädde man sig i färgglada kläder, dekorerade med ballonger och åt barnets favoritmat.

”Det vore [viktigt att ha] modet att göra så som man upplever är rätt. Jag ser det som en ytterst viktig sak för sorgbearbetningen.”

Varpu Hintsanen återvände inte längre till samma arbete som hon lämnat då barnet blev sjukt. Hennes liv hade förändrats och hon upplevde inte längre att hon kunde återgå till att diskutera med klientfamiljer om upplevelser av otillräcklighet kopplade till föräldraskap. Uppsägningen var inget lätt beslut, eftersom Hintsanen tyckte om sitt arbete, sin arbetsplats och sina kollegor.

Chefen bemötte Hintsans uppsägning med förståelse. Precis som för Hintsanen hade även arbetsgemenskapen hunnit förändras mycket på tre år. Det var lätt för Hintsanen att prata öppet om sin situation med sin chef, som likt en skicklig chef kunde lyssna och hantera saker på ett öppet och ärligt sätt.

Döden kommer att beröra oss alla under livets gång. Utmaningar i det civila livet syns även i vår yrkesroll, som formas genom erfarenheter. Hintsanen betonar att det därför är viktigt att tala om döden även på arbetsplatser. En skicklig chef tar upp saker till diskussion med medarbetarna och håller samtalet aktivt levande från början av anställningsförhållandet. Att möta och hantera svåra frågor är lättare när det redan finns en etablerad kommunikation och ett etablerat sätt att gå igenom saker på. Medarbetarens eget ansvar att ta hand om sig själv kan inte heller glömmas bort. Hintsanen uppmuntrar personer som drabbats av en förlust att säga högt hur man skulle önska att den egna situationen beaktas på arbetsplatsen.

Varpu Hintsanen gav efter uppsägningen inte upp vårdarbetet, utan grundade ett företag genom vilket hon nu kan hjälpa andra som upplevt en förlust. Mitt i den egna sorgen fann Hintsanen nya sätt att hjälpa sig själv i en svår situation. Ur detta växte kunskap som hon gärna delar med sig av som verktyg för arbetsgemenskaper. ”På något sätt känns det som att det här visade mig var min plats finns inom vårdarbetets fält.”

Arbetslivets grundläggande behov är desamma för alla – oavsett ålder

I Mehiläinens serie Pääasia-podcast työelämästä diskuteras arbetslivet på ett mänskligt och modigt sätt. Tillsammans med växlande experter och företagsgäster fördjupar man sig bland annat i ledarskap, chefsarbete samt individens och arbetsgemenskapens välbefinnande. I det här avsnittet granskas olika åldersgruppers tankar om arbetslivet. Vår företagsläkare Tytti Kerttula gästas av Paula Kauppinen, en millennial som arbetar som Marketing Lead på Sofigate, samt Kimmo Soini, som redan har gått i pension från sitt heltidsarbete och i dag arbetar som Senior Advisor på Valor Partners och Nextmile Oy.

Pengar ersätter inte ett dåligt arbetsklimat

Det talas mycket om behoven i arbetslivet hos människor i olika åldrar, men i grund och botten har alla samma grundläggande behov: en önskan att bli sedd och accepterad som man är. Den yngre generationen nöjer sig dock inte med att bara gå till jobbet för pengarnas skull, konstaterar Kauppinen.

”Det räcker inte att bara vara på jobbet från åtta till fyra. Arbetet måste ge något mer, till exempel att man lär sig något nytt.”

Soini är inne på samma linje som Kauppinen gällande att pengar inte är den mest väsentliga motivationen för arbete. Lönens betydelse betonas dock på olika sätt under olika skeden i livet:

”När vardagspusslet pågick och man hade ett stort bostadslån på sina axlar, hade pengarna större betydelse än i dag. Genom hela min yrkeskarriär har det viktigaste för mig ändå varit att utföra ett arbete som stämmer överens med mina egna värderingar i en bra arbetsgemenskap. Ett dåligt arbetsklimat kan inte ersättas med pengar”, betonar han.

I millennialernas förväntningar på arbetslivet framhävs flexibilitet, snabb karriärutveckling samt att lära sig nytt. Å andra sidan är kontinuerligt lärande och förändringsförmåga redan nödvändiga kompetenser i arbetslivet. Till exempel måste man lära sig att dra nytta av ny teknologi och samtidigt förhålla sig positivt till olika förändringar.

”Även i ledningen borde man beakta dessa önskemål och fokusera mer på slutresultatet av utfört arbete. I dag kan tiden användas flexibelt, vi är inte bundna till kontoret”, funderar Soini.

”Målen uppnås inte om nyckelpersoner bränner ut sig”

På 2020-talet förekommer arbetsoförmåga orsakad av psykiska utmaningar mer än tidigare. Soini påminner om att belastningen inte bara uppstår av mängden arbete, utan han riktar blicken framför allt mot ledningen och gemenskapen på arbetsplatsen.

”Målen uppnås inte om nyckelpersoner bränner ut sig och organisationen inte har arbetsförmåga”, säger Soini.

Även Kauppinen betonar betydelsen av företagsledningen och chefsarbetet. I hela företagskulturen borde man förutse och förebygga trötthet och utbrändhet. Självledarskap räcker inte om arbetskulturen inte är i ordning.
”Om jag visar min chef så stort förtroende att jag berättar om att jag mår dåligt, måste det verkligen också hända något åt saken”, påpekar Kauppinen.

Kauppinen och Soini efterlyser mer dialog på arbetsplatserna. Man behöver inte alltid vara av samma åsikt om saker och ting, men för att föra en öppen diskussion krävs förtroende och mod att uttrycka sina egna tankar. Soini berättar att han under sin karriär har varit i situationer där man inte har vågat delta i diskussionen. Enligt hans erfarenhet håller denna kultur nu på att förändras kraftigt.

”Vi millennialer nöjer oss inte längre med en kultur där vi inte mår bra, utan vi lämnar den”, konstaterar Kauppinen.

Hur drar organisationer nytta av seniora medarbetare?

Även i slutskedet av yrkeskarriären finns det utrymme för förbättring, särskilt när det gäller hur organisationer drar nytta av seniora medarbetare. Det råder en uppfattning om att den lägsta möjliga pensionsåldern och den livslånga ledighet som inleds därefter är ett mål för många. Soini håller inte med om detta:

”Det är lite av en on-off-syn, att man är i en viss roll fram till pensionsåldern och sedan lämnar man. Det kunde vara nyttigt att till exempel arbeta deltid som expert. På så sätt skulle man kunna föra sin tysta kunskap vidare.”

Soini har själv fortsatt att vara en del av arbetslivet, eftersom han upplever att det ger ett bra innehåll i livet.

”Jag tror att om jag håller mig aktiv så har jag kvalitativa år framför mig. Inte nödvändigtvis fler, men kanske bättre år”, ler Soini.

I arbetslivet finns också ett stort antal belastade småbarnsföräldrar vars karriärutveckling är i full gång. Även en sådan livssituation kräver kompromisser från organisationens sida. Finns det en kultur i företaget där det är okej att ta barnet till läkaren mitt på dagen och arbeta in timmarna senare?

Även Soini minns arbetsgemenskaper från sin karriär där exempelvis barns läkarbesök och pappaledigheter inte sågs med blida ögon. Även i denna fråga är vi lyckligtvis på väg i en bättre riktning, även om situationen inte nödvändigtvis är helt idealisk ännu.

Det behövs balans mellan människor och maskiner

Mänsklighetens roll framhävs mer än tidigare i arbetslivet när artificiell intelligens blir en del av det dagliga arbetet. Man borde hitta en balans mellan människor och maskiner. Även om en maskin kan utföra vissa uppgifter mer exakt kan mänskliga, äkta känslor inte ersättas av någonting. Människors prestation påverkas dessutom av den egna motivationen, det vill säga om man arbetar med hjärtat.

Arbetsgemenskapens dynamik har en enorm inverkan på motivationen. Vid sidan av flexibiliteten medför distansarbete också utmaningar med att hitta gemensam tid och interaktion. Nu måste man i arbetsgemenskaperna fundera på hur gemenskap kan byggas vid distansarbete. Belastade personer blir kvar på distansarbete och det kan också signalera att arbetsgemenskapen inte är så trivsam. Kauppinen önskar därför att kollegor åtminstone ibland fick träffa varandra ansikte mot ansikte.

”Tillsammans kan vi glädjas åt framgångar och samtidigt dela dåliga dagar. Om det uppstår en konflikt på arbetsplatsen, löser man den öppet och konstruktivt i en bra arbetsgemenskap”, berättar Kauppinen.

I slutet av avsnittet förmedlar Kauppinen och Soini sin egen generations önskemål och tankar till varandra:

”Var och en av oss är en individ. Det är viktigt att lyssna och vara närvarande för varandra ömsesidigt. Jag tycker också att kunskapsdelning är viktigt mellan åldersgrupper, eftersom den äldre generationen kan erbjuda värdefull, tyst kunskap till oss yngre. Olikhet är en rikedom och mångfald i ledningen och i företaget ger mervärde”, sammanfattar Kauppinen.

”Seniora medarbetare har mycket erfarenhet och många insikter, men det är viktigt att utmana befintliga tillvägagångssätt. Största delen av min åldersgrupp tror att framtiden ligger hos de unga. En gemensam dialog är viktig för att man ska kunna lära sig av det förflutna och undvika att göra samma misstag”, summerar Soini.

Kati Levoranta: ”Chefen viktigaste uppgift är att hjälpa teammedlemmarna att lyckas”

I Mehiläinens Pääasia-podcastserie om arbetslivet diskuteras arbetsliv på ett mänskligt och modigt sätt. Tillsammans med växlande experter och företagsgäster fördjupar man sig bland annat i ledarskap, chefsarbete samt individens och arbetsgemenskapens välbefinnande. I seriens första avsnitt fördjupar man sig i chefens kropp och sinne, när företagspsykolog Nina Hynninen gästas av Kati Levoranta. Levoranta är jurist i grunden och arbetar för närvarande på startup-företaget P2X Solutions Oy, som bekämpar klimatförändringen och bygger produktionsanläggningar för grönt väte och syntetiska bränslen. Hennes familj består av make, två vuxna barn samt en hund som är kär för hela familjen.

Arbetsgemenskapen behöver emotionell intelligens och mänsklighet

Stora förändringar har skett i ledarskapsarbetet under de senaste 10 åren. Enligt Levoranta har hierarkins betydelse minskat samtidigt som teambaserat arbete har blivit vanligare. Särskilt den yngre generationen efterfrågar en mer samtalsinriktad ledarstil. Unga trivs i en arbetsmiljö som tar hänsyn till inkludering och psykologisk säkerhet. Att arbeta i enlighet med sina egna värderingar som en del av att ta hand om kropp och sinne är a och o.

”Vissa saker, som förtroende och målsättning, har redan funnits närvarande i ledarskapet. Nu framhävs deras betydelse ytterligare. Teammedlemmarna måste förstå vad som förväntas av dem”, funderar Levoranta.

Levoranta betonar också mänsklighet. Just nu är artificiell intelligens och maskininlärning mycket i ropet, men arbetsgemenskaper behöver fortfarande emotionell intelligens och mänskliga möten. Nya perspektiv på ledarskap kom dessutom med pandemin och övergången till distansarbete: hur leder man egentligen distans- och hybridarbete?

”I distansarbete framhävs kroppens och sinnets välbefinnande. För mig har motion och idrott varit viktigt sedan barnsben och jag håller fortfarande fast vid det. För vissa kan välbefinnande handla om till exempel friluftsliv eller kultur”, berättar Levoranta.

Levoranta har fått vägledning för ledarskapsarbetet från sin idrottsbakgrund, framför allt systematik, målmedvetenhet och disciplin. Som en stor lärdom lyfter hon fram att oavsett hur bra plan man har, för livet alltid med sig överraskande motgångar. Då är det viktigt att gå vidare och inte fastna i att älta misslyckandet.

”Jag spelade tennis som yngre, och där blir det oundvikligen dåliga slag. Man får inte fastna i dem, utan man måste lära sig av dem och fortsätta spela”, ler Levoranta.

Missar och utmanande situationer drar förståeligt nog ner humöret tillfälligt. Förutom motion får Levoranta stöd från familj och vänner. I arbetslivet å andra sidan hjälper ett bra team och god teamanda även chefen, eftersom kraften man får från teamet är enorm. Det är viktigt att aktivt bearbeta svåra situationer så att man kan undvika samma misstag i fortsättningen. Därefter är det dags att lägga missarna åt sidan och rikta blicken framåt.

”Det räcker inte med att bara heja på, sakerna måste behandlas.”

Chefer finns till för teammedlemmarna

Sinnet, kroppen och ansiktsuttrycken signalerar mycket om vilken stämning som råder på arbetsplatsen. Ibland kan personliga angelägenheter påverka arbetet och alla har dåliga dagar. I krävande situationer kan sinnet spela spratt. Då uppmuntrar Levoranta till att dela upp uppgifterna i mindre delar och fokusera på en sak i taget. Det är viktigt för chefen att lita på teamet och vid behov berätta öppet om något tynger.

”Chefen bör vara medveten om vilket budskap hen förmedlar med sin närvaro. Människor observerar chefen och drar ibland mycket långtgående slutsatser, som inte nödvändigtvis är helt sanna. Jag uppmuntrar till positiv kommunikation.”

För Levoranta har svåra stunder som chef exempelvis varit uppsägning av personal och den stress det skapar. För sådana situationer måste man hitta fungerande metoder för stresshantering. Levoranta påpekar att knappast någon chef är en övermänniska, och därför är bland annat sömn viktigt för alla. Hon har även i sitt eget liv stött på situationer där orkens gränser nåddes:

”År 2020 blev min far allvarligt sjuk och det fanns flera praktiska utmaningar i livet. Jag märkte att jag var överbelastad och stressen påverkade redan mitt blodtryck. Jag var tvungen att stanna upp och fundera på vilka saker som verkligen är viktiga. På jobbet hjälpte teamet mig, och mina föräldrar delade med sig av sin djupa visdom och sina råd. De betonade att man måste göra val i livet. Man måste sakta ner tempot där man kan.”

I slutet av avsnittet berättar Kati Levoranta vilket arv hon som chef skulle vilja lämna efter sig:

”Chefer är till för teammedlemmarna, inte tvärtom. Ledarskap är ett serviceyrke och chefernas uppgift är att hjälpa andra att lyckas”, sammanfattar hon.